Hötorget subway station

Hötorget byggdes 1952 som den södra ändstationen på Stockholms andra tunnelbanelinje, som gick nordväst till den då nybyggda förorten Vällingby. Som alla underjordiska stationer från tidigt 50-tal (till exempel Slussen, Medborgarplatsen, Skanstull, Odenplan och Rådmansgatan) har Hötorget väggar täckta av fyrkantiga badrumskakel – och när den öppnade var det i stort sett allt. Faktum är att ingen av de tidiga stationerna hade någon offentlig konst när de öppnade. Stockholms politiker var helt enkelt likgiltiga inför tanken att stationerna skulle vara något annat än funktionella hållplatser, och nöjde sig med reklamaffischer på väggarna. Först efter ett decennium av diskussioner, debatter och debattartiklar från den svenska konstvärlden fick konsten sin plats i tunnelbanan. Konstnärernas viktigaste argument var Sveriges långa tradition av offentlig konst, förklarar konstguiden Marie Andersson: ”Offentlig konst anses vara demokratisk konst, eftersom den ger alla möjlighet att uppleva konst av god kvalitet i vardagen – inte bara de som har råd att köpa konst eller gå på gallerier och museer.” När T-Centralen och Gamla stan planerades – två nya stationer som skulle knyta ihop den södra och den norra linjen till en enda sträcka – utlystes en tävling om konsten. Sedan dess har offentlig konst varit en självklar del av Stockholms tunnelbana, och med tiden har alla de tidiga stationerna fått ny utsmyckning eller konstverk. 1998 installerades Gun Gordillos lysande neonljus i taket på Hötorget. Då hade den ursprungliga interiören blivit klassisk och lämnades i stort sett orörd: kaklet, perrongskyltarna, bänkarna – till och med papperskorgarna – bevarades för att behålla 50-talskänslan.